30
Aug 12

Största möjliga tystnad

Jag har övergivit bloggandet nästan helt. Alla bloggar, och jag har ganska många. Twitter med, till största delen. Jag Instagrammar, men det är nog allt. Det är inte naturligt för mig att inte skriva precis jämt, så jag vet inte riktigt vad som händer här.

Jag har tankar om fat acceptance och om health at every size, men på något vis känns det som att jag inte riktigt är den som ska skriva om det längre. Jag har tappat en fjärdedel av den vikt jag hade när jag var “frisk”. När jag mådde bra. Och jag vet att det är FEL FEL FEL, men på något vis känns det som att jag inte är kvalificerad att prata om det här längre. Fast jag ragear över korkade reklamer, idiotiska artiklar och vidriga tidningsomslag, precis som förut. Eller, som det är ganska ofta nuförtiden när jag mår som jag gör, inte orkar göra mer än att sucka uppgivet.

Det är så mycket jag inte orkar längre.

Obs detta är inget hejdå. Jag kommer finnas kvar. Men jag tyckte att ni borde veta varför jag inte bloggar baddräktsbilder (jag vill inte visa upp mig som smal – fortfarande överviktig om man frågar BMI, men ni vet jag jag tycker om det – det är fel budskap), varför jag inte skriver så mycket som jag brukar (fast jag egentligen har så mycket att säga) och varför jag inte riktigt orkar.

Med det ur vägen måste jag säga en sak eller två om mitt jobb. Eller praktiken, snarare. Det känns mer som ett jobb men inte om man tittar på inkomsten.

Men iallafall. Jag har tre kollegor. En av dem har stympat magsäcken. Två lever på “dricklunch”, som de kallar det. Diet shakes. Samma smak varje dag. En kör med pulver som hon vispar ut i vatten. Ser ut som tunn, tunn broccolisoppa. Den andra dricker färdig ur tetrapack, och festar till det ibland med en sån där viktväktar-proteinbar. De talar stolt om hur mycket de har gått ner i vikt och jag håller tyst. Så himla tyst. Jag vet att om jag börjar predika kan jag inte sluta och jag orkar inte.

Känner mig som en fegis.

Så hej allihopa. Det är inte så lätt alltid, det här. Ibland är det jättesvårt. Men det kanske är skönt för er att veta att det är det för mig också.

Dock köpte jag just Lesley Kinzel’s book Two Whole Cakes. (Den kostade 9 dollar. Portot kostade 15. YAY.) Hoppas att den kan inspirera lite.


18
Jul 12

“Mostly I grew up”

Jag har ett par ganska enkla, korta inlägg på kö nu! Tänka sig! Det var inte igår. Den här lämnar jag mestadels utan kommentar, för det här är något jag funderar över en del. Från det här inlägget hos Gluten-Free Girl and the Chef, en blogg jag läser helt och hållet för recepten, men som ibland säger lite mer än bara vad hon har ätit till middag och hur man kan laga det själv. Som till exempel det här:

Both those meals were right in the moment: the fresh-caught salmon, sea-salt-brined, and served with just-picked peas, as well as the peanut butter and jelly sandwich made first thing in the morning to gulp down a cup of coffee. Honestly, they were both great.

Here’s the sad part: someone, somewhere will be offended by both of these meals I ate.

I might get a letter from a vegan, angry that I’m eating animal products. I seem to get an email a day right now from someone who’s on the Paleo diet, urging me to go grain-free because it has worked so well for him or her. Someone else will spot a bit of cream in that sauce in the dish on the top and go on a tirade about the evils of dairy. I’m certain there’s someone fuming that I’m drinking a cup of coffee instead of herbal tea.

And this isn’t about me. This is everywhere. Go on Twitter and watch strangers attack each other for their dietary choices. (Are you really eating bacon? How can you not be bored to death if you’re eating primal?) There are the snarky commenters, who have nothing kind to say, and the well-meaning, who mistake their own zealous passion for your need to change. Everyone, it seems, has something to say about the way you are eating.

When did we start this? When did people start believing it was perfectly fitting to make judgments about other people’s diets?

I used to do this too, a bit. And then I started writing a food website, and I realized what a panoply of forces make up every bite of food we choose. Mostly, I grew up.

Gillar särskilt sista meningen där. Och nej, det här har inget med fat acceptance att göra. Inget alls. Men det tål att tänka på.


17
Jul 12

Konsten att förstöra ett budskap

Var hemma hos mor och far, där det ligger bli smal-recept i köket, LCHF-bok i sovrummet och mamma skriver upp maten hon äter i en liten bok. När jag säger till henne att hon inte behöver banta för att hon är fin ändå blir både hon och pappa helt tysta innan de byter ämne.

Där hittade jag ett nummer av Må Bra. Vet ej hur gammalt det var eller kanske helt nytt, har ingen aning. Vad jag vet är att jag hittade följande:

Förstasidan.

Sidan 16.

Sidan 38.

Sidan 40.

Sidan 42.

Och sen, på sidan 61, kommer detta. Artikeln är säkert bra, tjejen som berättar är modig, men vad gör det när man måste vada sig igenom 60 sidor viktviktvikt-valkarvalkarvalkar-tränatränaträna först? Och citatet? “Svält är ett försök att förbättra självbilden”?

NÄHÄ. DET SÄGER DU INTE?

Alltså förlåt, men finns det en bättre illustration på hur vårt samhälle fungerar? Prata vikt, prata valkar, uppmuntra till träning, men bara om det gör något åt dessa valkar, vifta recept på smalmat, och oj, titta på de här tjejen, trettiosex kilo, men Gud vad HEMSKT. Att hon ens kände att hon behövde gå ner så mycket för att bli accepterad! Hur i hela fridens namn kan det komma sig?

Orkar inte.


30
Jun 12

PS.

Kan vi komma överens om att “vad snygg du är” och “du ser så smal ut” inte är synonymer?


24
Jun 12

Back to the start

Jamen såhär. En kommentar om att fat acceptance är att misslyckas, och dessutom skriven utan giltig epost-adress? Kommer ej godkännas. Kommer raderas från kön. Kalla mig fascist och skrik censur, sådär som folk gör på internet om någon säger ifrån, men mina fina läsare ska inte ramla över sån skit.

Och! Hej på er allihop! Jag mår fortfarande dåligt, jag släpar mig fortfarande till praktiken varje vecka och kroppen vill inte vara med. Trots detta ska jag försöka författa något här, baserat litegrann på min arga Twitter-rant tidigare i veckan, dock mer genomtänkt eftersom jag faktiskt inte står på en busshållplats och kokar av ilska efter världens längsta vecka. Och jo, ilskan kanske var lite ur proportion eftersom kommentaren inte var otrevlig eller äcklad, bara nedlåtande. Ni vet, den sortens nedlåtande ton vi tjockisar måste möta precis varje dag. Dock fick den ur mig ur bloggapatin, så det kanske fanns nån mening med det.

Men om vi börjar från början, och jag pratar inte enbart till den person som kommenterade här, utan till alla som ännu inte har fått in i skallen att vi är olika. Bara så det är klart.

1. Fat acceptance är inte att ge upp. Alltså jag vet inte hur personer som denna kommentator funkar, men jag kallar inte att låta bli och banta sig galen och träna för att man vill, inte för att man enligt något slags ideal “borde” och “måste”, ett misslyckande. Snarare säger jag de som inte klarar att ta in detta, som dömer de av oss som har gjort detta val, är de som har misslyckats. De har nämligen misslyckats med att förstå att alla människor inte är likadana, att vi har olika förutsättningar, olika liv, olika prioriteringar och, framför allt, har vår egen vilja och förmåga att göra val som är bra för oss.

2. Visst, det är skitbra för din del att du har tid, lust, ork och förmåga att träna fyra gånger i veckan och kan springa en mil eller whatever, men vet du vad? Vi är olika. Alla människor är olika. Det är ableist att förutsätta att alla människor kan träna så mycket, eller överhuvudtaget, till och med. Vissa kan inte gå så bra, har värk eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Jag har haft sådan ångest att jag inte har klarat att gå runt kvarteret. Jag har varit så orkeslös (är det just nu, skitkul är det, verkligen) att jag släpar mig hem från jobbet efter bara fyra timmar och knappt klarar att laga mat eller diska. När jag går till bussen på morgonen önskar jag verkligen att jag kunde gå ut och springa. Jag hoppas varje dag att jag ska klara det efter jobbet. Det kan jag aldrig. So shut up, please. Bara för att du klarar det, rent fysiskt, är det inte säkert att alla kan det. Och de som gör det? De kanske bara hinner en gång i veckan, eller två. De kanske tränar för att det är skönt och får dem att må bra, inte för att gå ner i vikt. Det är inget fel på det. Snarare är det något fel på den som tycker att det är något fel med det, om du hänger med. Och då har jag inte ens pratat om de av oss som inte har tid (småbarnsföräldrar, anyone?) eller råd med mer än promenader. Vilket för övrigt är en verklighet många lever i.

3. Banta och träna? Magiskt koncept det där. Inget tjockisar har hört om förut heller. Inget de har provat hundra gånger utan att lyckas. Inte alls.

4. Om du ser en människa, en tjockis kanske, som råkar äta en cheeseburgare? Ja, det är inte en inbjudan att rynka på näsan. Hur vet du att hon (eller han!) inte är på väg till ett viktigt möte/för att möta mamma på stationen/hämta på dagis/något annat som gör att de inte hinner riktig middag? Hur vet du att hon Äter Onyttigt varenda dag? Du bara vet det? Jaha. Bra argument det där. Det bara sprudlar av saklighet.

5. Detsamma gäller den där tjockisen du möter på vägen från jobbet, hon som du är helt säker på att hon inte har tränat på hundra år. Du har ingen jävla aning om vad hon gör resten av sin dag, förutom de fem sekunder du ser henne på gatan. Hon kanske gymmade en timme i morses. Hon kanske är på väg hem efter en långpromenad. Det kan du omöjligt veta. Det står liksom inte i pannan på henne. Visst, du kanske gick ner i vikt av att träna, det kan jag inte säga något om, men du är en person och senast jag kollade var en sample size på en person inte sådär särskilt statistiskt relevant.

6. Och även om det var det hade du ändå inte haft rätt att döma henne. Hon är en människa, och lika lite som du har någon slags skyldighet att bevisa för mig att din diet+exercise fungerade, så har hon ingen skyldighet överhuvudtaget att bedyra för dig att hon visst äter bra och tränar och att liksom ursäkta hur hon ser ut och att det bara inte fungerar för henne för att hon gör något fel. Varför? För att det är hennes kropp. Bara det att jag måste påpeka detta är otroligt deprimerande.

Ja, har jag fått med allt nu? Antagligen inte, jag är liksom inte van vid att blogga och låta sådär perfekt påläst längre, men jag kan säga en sak: Jag väger mindre än någonsin just nu. Eller ja, mindre än jag gjort på över fem år Jag har aldrig mått sämre, rent fysiskt. Jag kan inte sluta gå ner i vikt och jag hatar det. Jag vill må bra, jag vill orka att springa och vara aktiv, men det är så otroligt svårt. Så nej, prata inte med mig om det där med smal = hälsosam för då skäller jag som en arg tax.

Fast det kanske är lite sent för den varningen…


27
Apr 12

Unbearable Lightness

Oj, det har gått nästan fyra månader sedan mitt sista inlägg. Jag är fortfarande inte helt hundra, men jag har tänkt mycket på det där om health at every size och att man faktiskt inte blir utesluten ur tjockisklubben bara för att man går ner i vikt. Fat acceptance och health at every size funkar för alla, liksom.

Men det var inte riktigt därför jag kom hit för att skriva faktiskt. Jag har nämligen läst en bok. Ingen FA-bok egentligen, men den handlade mycket om just kroppen och hur den kan vara en fiende oavsett hur man ser ut. Boken heter Unbearable Lightness och är skriven av Portia de Rossi. Nelle från Ally McBeal, ni vet. Hon var ordentligt ätstörd och delar av boken gör ont att läsa. Kan nog vara triggande, om man är känslig för sådant, men den beskriver oerhört bra hur man kan vara hur het som helst och ändå känna den här pressen inuti.

Jag blir också oerhört ilsken på Hollywood, eftersom man tydligen inte hade några problem att casta henne i en film när hon vägde 82 pounds. (Det var också där anorexian kom i kapp henne, så att säga.

Mot slutet, i epilogen säger hon en del bra, saker som faktiskt låter väldigt health at every size. Det gjorde mig glad.

Och nej, jag tror inte att jag är tillbaka här egentligen. Men jag kanske kan lyckas titta in någon gång ibland. Har saknat att skriva här, men tiden räcker inte riktigt till.


17
Jan 12

En liten update

Hej fina läsare.

Jag måste bara erkänna en sak för er. Det finns en anledning till att jag inte har skrivit så mycket de senaste månaderna. Jag har börjat jobba. Eller ja. Praktisera. Det är inte därför, egentligen. Men jag äter sämre mat nu. Mycket sämre. Jag orkar inte träna längre. Och jag har börjat gå ner i vikt. Jag mår sämre, eftersom maten jag äter inte är lika bra för mig, kroppen är sur på mig för att jag inte springer längre och jag väger tio kilo mindre. Tolv, kanske.

Jag fattar inget.

Jag har liksom predikat att det inte spelar någon roll vad man äter eller hur man äter det, bara man mår bra. Man har en grundvikt och kroppen brukar hålla sig däromkring. Och här sitter jag, äter nachochips till lunch alldeles för ofta. Dricker för mycket Pepsi. Det är konstigt. Jättekonstigt. Och det känns som att jag inte följer mitt eget recept längre. Jag kan liksom säger hela dan att intuitive eating är bra och att man inte ska tänka på det där. Och sen kommer jag hem efter mina timmar på jobbet och äter första bästa mat, orkar inte laga, blir så trött. Mina energinivåer är inte samma som de flestas. De är lägre, mycket lägre, så det är naturligt att sova sig igenom middagen efter att ha varit i affären fem eller sex timmar, men det betyder inte att det är bra för mig.

Jag vet att det inte är det. Men magen är mindre och kilona färre (dock inte så många färre; typ 85 tror jag) och tankarna om att det är på något vis bra går inte att bli av med.

Så det är därför. Det känns liksom inte riktigt rätt att skriva om det här när jag inte kan leva som jag lär eller wtf ever man ska kalla det. Jag kommer nog över det hela. Tror jag. Kommer tillbaka. När jag vänjer mig. När jag får ordning på mig. Tills dess… Ja. Det blir inte så mycket gjort här.

PS. Jag älskar dock praktiken. Det är i en tygaffär. Himmelriket. Det är bara tröttman jag blir… trött på.


03
Jan 12

I have no content of my own

Jamen hej. Känner ni ens igen mig? Det är så länge sen jag bloggade något som inte bara var ett snabbt citat nu. Jag har inte riktigt bloggat någonstans alls, det måste sägas, men ändå. NaNoWriMo tog kål på mig, och då blev det liksom bara så.

Men jag tänkte ändå peka er mot några inlägg ni säkert hört talas om redan (isåfall, gå och läs igen), eftersom de är viktiga och det är roligt att se vad andra har att säga om det också. Och jo, jag hade nog tänkt att skriva om det här också, men de hann liksom före, och säger så mycket klokt, så jag står över.

Det började med att Isobel Hadley-Kamptz skrev ett inlägg om en artikel hon hade läst som handlade om just det där som jag har skrivit så mycket om. Det som slog henne – och mig med då jag läste den – var just den konstanta medvetenheten om mat som krävdes för att personerna i artikeln skulle klara att stanna kvar på sin nya, lägre vikt. Bland annat har vi kvinnan som ringer till restaurangen innan hon går dit, så att hon vet vad hon kan beställa som inte är för kaloririkt. Som Isobel konstaterar; det är just det här som är en ätstörning.

Det tog självklart inte lång tid för någon att rekommendera LCHF i kommentarerna. Sådär som man gör när någon pratar ätstörningar. Uppenbarligen. Det skulle jag också kunna prata länge om, men innan jag kom så långt hann både Julia Skott och Cyborg-Christina skriva om det, så… jo. Gå och läs deras inlägg.

Och kom ihåg: ätstörningar finns i så många fler varianter än bara anorexia. Det handlar mer om mentalitet (eller ja, minst lika mycket iallafall) som om faktiskt viktnedgång. Alla som bantar är inte ätstörda, men det är så himla mycket vanligare än man skulle kunna tro. Jag bryr mig inte vad folk säger, att inte våga äta på restaurang utan att kolla först vad som är “säkert” att äta, att räkna varje kalori man bränner eller äter, och så vidare. Inte normalt. Inte på något jävla vis.

Så är det bara.


06
Nov 11

Citera mera

Ett alldeles utmärkt citat från en artikel jag snubblade över av misstag. Mestadels.

The real problem is not “size zero”. The real problem is that we live in a neurotic, miserable society with a deeply disturbed attitude to food, nurture and consumption, a society which teaches children, and particularly girls, that their growing bodies and normal desires are unacceptable and must be starved away.

Hinner inte riktigt säga mer om det just nu, men gå och läs. Mycket bra artikel.


31
Oct 11

Happy Halloween! (Eller nåt.)

Källa: http://www.reddit.com/r/gaming/comments/lteey/dont_startle_the_witch

En kompis till mig klädde ut sig till the witch i Left For Dead till Halloween, och postade bilden på sin utklädnad på Reddit. Och eftersom det är internet vi pratar om är det väl inte så särskilt förvånande att elaka kommentarer började rasa in. Dock har min vän självförtroende nog att bita tillbaka (det är inte alla som har det, inklusive mig själv), och svarade bland annat med: “I am pretty well-fed, must be my ample supple of brains from asshats that think they can get away from me” och “It’s true, but unfortunately I wasn’t willing to go anorexic for an authentic costume. Maybe next year”). Men egentligen var det något helt annat som fick mig att stanna till, nämligen det faktum att några kommentatorer sa ifrån och tyckte att fat bashandet inte var okej. Och det i ett kommentarsfält. På internet! Har aldrig hört på maken.

Några exempel, eftersom det alltid gör mig glad att höra sånt här:

ITT: why stereotypes of gamers being generally horrible people exist.

Upvotes for confidence. It’s always badass to see a girl with too much confidence and wit to roll over when the internet nasties try to come out of the woodwork. Thanks for restoring just a little bit more of my faith in humanity.

Wow, of 12 comments 8 are fat jokes, the girl is reading the thread, and she’s not even grossly overweight. This is kind of embarrassing to read.

I think this still falls well under the range of “average weight.” It’s quite a nice costume and it’s a shame that the only reason people are hating is that she’s not rail-thin.

To be fair, it’s fucking Halloween. It’s obvious that she’s from L4D, and people should stop being dicknozzles and just not comment on weight. Someone sees this picture that a girl obviously went to time and effort to make and post. They think “Hey, I can make that person feel like shit.” and post a comment about them being fat. That’s hate filled. OR; Someone sees this picture and thinks “Oh man, I’m gonna make an awesome fat joke for KARMA!” That’s hate filled and stupid.

What is this, youtube?

Och nej, hon är inte vad man kan kalla tjock. Väger lite över medel, men inte så mycket mer. Och det jag började fundera på då var hur mycket hat man får utstå om man är death fat och råkar vilja klä ut sig på Halloween eller köra cosplay. Jag googlade lite, eftersom jag var ganska säker på att jag hade läst något om det innan. Jag hittade inte det jag letade efter, men ramlade istället över ett antal blogginlägg på andra ställen.

Icke-relaterat till texten, men visst ser de awesome ut? Källa: http://lifeonfats.wordpress.com/2010/09/07/yes-us-fatties-can-wear-costumes-too

Bland annat finns det ett inlägg som pratar om hur man, om man börjar prata om “size appropriate” cosplaying, stänger ut fler kvinnor än män. Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om just hur det ser ut i spel – jag är mera inne på böcker osv – och kan egentligen inte uttala mig om huruvida manliga karaktärer kommer i flera olika storlekar, men det här med att kvinnor mer eller mindre finns i två utföranden låter ganska troligt.

Såhär:

On the other hand, there’s a very small variety of female body types allowed for characters in games. The most perennially popular of course is “thin, with large breasts.” Occasionally we also see “thin and girlish:” that is, thin with small breasts, for the waif-type characters.

Now it may surprise you to know this, but these are not the only sizes that women come in. It is possible to be neither fat, nor thin, but somewhere in the middle. It’s possible to be naturally curvaceous, but with thick legs. It’s possible to be pear-shaped. It’s possible to be basically curvy, but have a bit of a round tummy. If you fall in to that last category, like I did when I was younger and thinner, there is exactly one female character in all of geek media that I can think of that you can dress up as “appropriately.” Thank you, Sam Kieth. It’s a start. Of course the only cosplay I can find of Julie, the world’s only comics heroine with a belly, is done by a girl with a flat belly. I’m sure I’m the first to complain.

I’m just not sure that male geeks get this: that all the cool female characters out there generally look the same. They all have a very small variety of body types, while it’s acceptable for male characters to have a wider variety of body types. And that when you say, people should only cosplay something that’s “an appropriate shape,” you’re shutting out a lot of women from a lot of options.

Och det är ju just det. Visst, cosplay handlar om att gestalta en karaktär, men oavsett hur man vänder på det så ser ingen av oss ut exakt som en skådespelare eller en figur i ett dataspel eller vad det nu kan vara. Det är helt omöjligt. Så varför envisas så många med att man ska följa kroppstyp? Är det bara samma gamla tjockishat, det faktum att vi är så vana att media, i vilken form det än må vara, visar smala smala smala, eller något helt annat? Det är svårt att säga.

Sen kan man ju prata om att det här är internet och det vet väl alla hur folk är här, men alltså. Ska första tanken vara “jamen det är klart att folk hatar på det”, snarare än “WTF”? Det har skrivits hur mycket som helst om spel och kvinnoroller och hur tjejer behandlas på diverse spelforum, men det vågar jag överhuvudtaget inte peta i. Jag vet för lite. Besök dock gärna Discordia, där skrivs det en hel om just detta.

Källa: http://fuckyeahfatpositive.tumblr.com/post/10525680538/ive-been-wanting-to-post-this-picture-for-a-while

Och för att avsluta det hela så hittade jag Fuck Yeah Fat Positivity, som har ett underbart inlägg om att strunta i vad folk säger och att klä ut sig till det man vill, oavsett hur man faktiskt ser ut. En hel del av det som sägs där har jag redan avklarat, men slutet på inlägget var så otroligt talande för hur svårt det här är egentligen.

One of the best things was, I had fat girls coming up to me all weekend thanking me for doing the cosplay. People told me things like, “You always see skinny girls doing cosplays like this, I’m glad to see someone more my size doing it too!” and “I am so glad to see a well-made, tasteful, plus-sized Sailor Jupiter!”. I had an awesome time, I felt beautiful in the costume, and I hope that I encouraged more of us fat girls to get out there, love their bodies, and cosplay whatever the hell they want. I think I did the character justice, and fuck anyone who says I didn’t because I’m fat. And if the character could crawl out of the TV right now and talk to me, I think she’d approve.