Hälsa är mer än en siffra

Idag råkade jag för första gången ut för att någon misstog mig för gravid. Det lät såhär ungefär:

Apotekaren: Och din doktor vet om att du är gravid?
Jag: Eh, nej, jag är bara lite tjock.
Apotekaren: Men Herre Gud, förlåt!

Jag fnissade, hon rodnade och när jag kom hem berättade jag om detta äventyret för en (tjock) kompis. Hennes svar: “Ooh, tell me you did the ‘oh no, I’m just fat’ thing. They hate that.”

Och hela anledningen till att jag faktiskt sa just det istället för att rodna och stamma (eller ljuga och låtsas graviditet) var den här YouTube-videon. Den pratar om “staircase wit”, det vill säga, det man borde säga när man får höra sådana här saker, men inte kommer på förrän fem minuter senare. Så tack, Joy Nash för att du är så awesome.

Mina favoriter här är nog:

Him: “Are you pregnant?”
Her (flirty): “No, but the night is young.”

Him (disgusted): “Oh, look at that gut!”
Her (awesomely): “You might want to keep your voice down, or people’s gonna find out what an asshole you are.”

PS. För ett år sedan var min värsta mardröm att någon skulle missta mig för gravid. Nu var det mest kul. Och därför älskar jag fat acceptance.

Alltså. Mera bantningspiller-reklam på Facebook. Jag vill därför skriva lite mer om ingredienserna i detta “mirakelmedel”, som på sin hemsida inte har någon feedback från någon som har använt det här i mer än tolv veckor. Men okay, ingredienserna är följande:

Sorbitol (E420), Garcinia cabogia extrakt (150mg), Grönt te extrakt (75mg), Magnesiumstearat, Talk, Citrus aurantium extrakt (15mg).

Sorbitol (E420)
En sockeralkohol som används som sötningsmedel, i kosmetika och liknande. I stora mängder kan detta ha en laxerande effekt med viktnedgång som följd, och det kan även förvärra olika magåkommor, typ Irritable Bowel Syndrome. Jag antar att man måste ta enorma mängder för att det här ska ske, eftersom till exemple sockerfritt tuggummi har en varning om laxerande effekt, MEN man tillsätter alltså socker till kroppen för att motverka sötsug, vilket är så bakvänt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Garcinia cambogia-extrakt (150 mg)
Är en frukt ifrån Indonesien som ursprungligen användes i indisk traditionell medicin – alltså som ett komplement till den konventionella varianten. Där användes det främst för att framkalla försenad mens, mot förstoppning, tarmparasiter (eh, felöversatt?), reumatism och diverse magproblem. Extraktet används i curry och finns i vissa aptithämmande produkter, energidrycker och så vidare, trots att det inte finns några bevis för att det faktiskt fungerar.

Grönt te-extrakt
Har inget negativt att säga om grönt te. Det enda är att den förmodade ökade förbränningen via högre kroppstemperatur påminner om de anorektiker som äter massvis med cayennepeppar för att “svettas ut” fettet. I övrigt är jag för te 100%, älskar te, hatar kaffe.

Citrus aurantium-extrakt
Kommer från frukten pomerans, som främst används i marmelad, likörer och bakning. Pomerans innehåller stora mängder synefrin, som är väldigt lik preparatet Efedrin. Efedrin klassades som läkemedel i Sverige 2005 och kan alltså inte längre säljas som naturläkemedel, och det är därför man ersatte just Efedrin med Synefrin i bantningspreparat. Enligt läkemedelsverket finns det inte tillräckligt med Synefrin i mat och alkohol för att det ska vara farligt, men de poängterar att höga doser kan leda till högt blodtryck och problem med hjärtat. Dock finns det ingen maxdos, så hur man ska veta att man får i sig för mycket… ja, det har jag ingen aning om.

De övriga är inte aktiva ingredienser så jag hoppar över dem. Och nej, det här skulle knappast vara ett godkänt naturläkemedel om det var FARLIGT, men jag tyckte ändå att det skulle vara intressant att ta reda på lite mer om vad som finns i dessa substanser. De flesta av mina källor är Wikipedia (for shame!) men om du vill veta mer rekommenderar jag att du följer källhänvisningarna DÄR istället.

Källor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.

För några veckor sedan länkade min kompis Jenn mig till några bilder med Crystal Renn (som vi båda två älskar), där hon var riktigt otäckt smal. Hon är då alltså plus size-modellen jag har bloggat om tidigare. Jag skrev inget om det då eftersom jag hoppades att det inte var sant, särskilt som jag vet hur svårt det är att komma över ätstörningar utan återfall.

Och igår hittade jag svaret i den här artikeln.

I den säger hon att hon, då hon fick se bilderna bara stirrade på dem i typ fem minuter utan att säga ett ord, eftersom hon blev så upprörd över hur hon hade blivit retuscherad. De bilder jag talar om är då den högra ovan, i svart-vitt. Den i färg är från en video som hennes publicist har delat med sig av så att man ska kunna se hur hon faktiskt såg ut under fotograferingen.

Om detta säger Crystal själv:

That’s what I look like. Yeah! And I just did a three-page shoot with V magazine that I love. I look like me; I look strong. But in the new pictures…well, that body doesn’t look like my body. It doesn’t. Having had an eating disorder, I know what that very thin body looks like on me, and it’s not something I find attractive. It’s not something I aspire to.

I feel completely confident in my own health because I know I don’t look like that, but even to see it in an image was really disturbing to me.

Fotografen å andra sidan sa att hon ser ut som hon gör på grund av vinkeln och den lins han använde, men medgav också att “I shaped her…I did nothing that I wouldn’t do to anyone. I’m paid to make women look beautiful.”

(Som om Crystal Renn inte skulle vara vacker utan att man suddade ut x antal centimetrar av hennes lår.)

I artikeln pratar hon också om att försöka återintroducera träning i sitt liv, något hon har varit rädd för eftersom hon använde det på ett så destruktivt sätt när hon var sjuk. Det är något jag tror att många kan känna igen sig i. Vidare pratar hon om att visst, hon får en del kommentarer om att hon är för smal för att vara plus size modell, men att de ändå är färre än den kritik hon fick utstå när hon vägde 48 kilo.

Överhuvudtaget är det en bra artikel som alla borde läsa. Jag menar, hur ofta läser man artiklar där en modell är orolig att folk ska tro att hon är sjuk igen, att hon promote-ar ohälsa och sjuklig smalhet? Inte så särskilt ofta, faktiskt, och jag måste bara säga att jag är så lättad att hon inte har fallit tillbaks i gamla spår.

Älskar Crystal när hon har lite former, och det faktum att hon kan prata om det här och har så mycket att säga är helt fantastiskt. Önskar bara att det fanns fler mainstream-modeller av denna typ! (Och storlek.)

…

Bara en parantes sådär.

Edited to add: Det här är alltså H&M’s höstkatalog.

Det känns som att det enda jag har gjort den senaste veckan är att klicka “misleading” på Facebook-reklam för bantning. De kom tillbaks gång på gång tills jag skrev något mindre trevligt med versaler. Nu är ju det där med att svära och gapa på folk som inte tycker som mig själv inte något jag vanligtvis sysslar med, men fan vad provocerande det är.

Och med tanke på det skulle jag vilja skriva lite mer om bantningspreparat, och vad som räknas som “lyckat” när det kommer till denna form av bantning. Jag har försökt att hitta lite fakta om hur verksamt just den formen som det gjordes reklam för var (och jag nämner den inte med namn eftersom jag inte vill ge dem minsta lilla länk), men det finns faktiskt en del studies som visar på att just den här bantningsformer var relativt lyckad.

Grejen är dock den att en bantningsform för att anses vara lyckad av amerikanska Food and Drug Administration, det vill säga den instutition som kontrollerar och godkänner olika sorters mediciner och hälsokostsprodukter, bara behöver resultera i 5% viktnedgång. Detta skrivs det om i bloggen Living 400 lbs, som jag verkligen rekommenderar, den är väldigt fascinerande.

I nämnda bloggpost påpekar hon även att detta hos en person som väger hundra kilo bara är fem kilo. Och hur många känner att de efter en bantningskur där de har gått ner fem kilo har “lyckats”? Inte så många skulle jag tippa på.

Vidare skriver hon i ett helt annat inlägg om hur folk ofta förväntar sig att rasa i vikt på ett sätt som överhuvudtaget inte rekommenderas, ens inom så kallad “obesity treatment”. Det man rekommenderar nämligen inte att banta ner sig till det som kallas “normalvikt” enligt BMI. Nej. Det som amerikanska (förlåt att det är så USA-centric här, det blir så ibland) National Institute for Health rekommenderar är nämligen ca 10% av din startvikt. Det är alltså dubbelt så mycket som ett bantningspreparat behöver resultera i för att anses lyckat, men ändå en ganska liten del av en persons vikt. Om jag till exempel skulle gå ner 9.5 kilo, 10% av min nuvarande vikt, så skulle jag gå från långt ner på fetma-skalan till högst upp på övervikts-skalan. Inte så stor skillnad, med andra ord.

Som hon skriver:

I’ve lost 10% of my baseline weight many, many times in my life. I’ve never had a parent, teacher, or medical professional congratulate me for it. The closest I ever got was being told to “keep it up”. Because 10% is not enough. Because I was still fat. If losing 10% of your current weight would get you into the “normal weight” range, you’re not very fat. (Of course, most people who are fat aren’t very fat.)

En annan viktig poäng som hon påpekar är att tjockisar (och det här blir ofta mer vanligt ju mer man väger) ofta har förhoppningar att gå ner minst dubbelt så mycket som rekommenderat, minst tjugo och ofta trettio eller mer procent av sin startvikt. Och då är det inte så konstigt att man misslyckas, eller hur?

Detta är viktigt att påpeka eftersom läkare, sjuksköterskor och framför allt de som säljer bantningspreparat och “life style changes”, typ Viktväktarna, inte använder sig av en modell som har godkänts av någon medicinsk kommitté. Tvärtom. Vidare kan man prata om att NIH faktiskt påpekar att man måste fortsätta med en vis diet resten av livet för att gå upp i vikt. Det säger man sällan på Viktväktarna, eller hur?

Och även om jag personligen inte tror på bantning (nej, inte ens om det är fem eller tio procent), så är det nästan skönt att se en sådan här officiell sammanställning. Det får en liksom att känna åtminstone lite hopp om det där med vikttjatet. Det skulle förstås hjälpa om läkare och annan sjukdomspersonal faktiskt använde sig av de här kriterierna, men det är väl en diskussion för en helt annan dag…

PS. Jag vet att vi inte NIH i Sverige (vi har Läkemedelsverket istället), men eftersom många bantningspreparat och andra viktnedgångsmodeller är baserade på något som kommer från USA från början så tycker jag ändå att det är intressant att prata om. Och om du vill läsa den publikation som Living 400 lbs fick den här faktan ifrån så länkar hon till den i blogginläggen jag nämner ovan.

Om du vill läsa lite mer personligt bloggande från mig, kolla in kaiakommerhem.se. Skriver mer där nu, eftersom värmen gör det så svårt att tänka!

Alltså, Gud vad svårt det är att fungera normalt när det är så här varmt. Lite svalare idag (kan väl lägga till att sedan jag började skriva det här har värmen stigit med sex grader, gah!), så vi ska se om jag kan få ihop inlägget jag har tänkt på i flera veckor. Nu låter det ju som att det kommer vara något särskilt eftersom jag har tänkt på det så länge, men det är alltså mest en hög med shameless fangirling eftersom jag har hittat en ny favoritblogg.

När jag först började fundera på det här skulle det handla om Facebook och det faktum att det finns otaliga fat hate-grupper. Det där snubblade jag över tack vare att jag började följa @fiercefatties, som lobbar för att diskrimination mot tjockisar ska räknas som en anledning för att grupper ska raderas. Det här låter ju som en bra idé, yes? Tills man läser lite om det hela och det kommer fram att ett argument som används av bloggaren som körde igång denna protest är att homos och transpersoner inte skyddas av amerikansk lag mot diskriminering, men hatgrupper mot dessa raderas kontinuerligt, så varför skulle detsamma inte gälla för tjockisar?

Alltså förlåt, men det är inte ett argument som håller nånstans. Visst förstår man vad Shannon (som hon heter) menar, men ärligt talat? Nej. Bara NEJ. Visst, tjocka ska inte diskrimineras mot. Det är fel. Men ärligt talat att dra in queers i det hela och använda det faktum att lagstiftningen inte skyddar dem heller är helt bakvänt. Jag hatar de grupperna lika mycket som alla andra, men jag tror inte att det där med att peka på en annan grupp som ofta är utsatt leder till så mycket bra. Snarare motsatsen.

Som du kanske hör skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag sätter punkt för det här, eftersom det jag ville prata om egentligen var en respons till just det här med att få sina bilder använda i en grupp som bashar på tjockisar. Det hände Natalie från Definatalie.com, och hon skrev då ett inlägg om det här, där hon bland annat nämnde ett mail hon skickade till den som tagit hennes bild och använt i det här syftet. Hon skällde inte ut personen. Hon sa bara till henne att hon iochmed detta hade bidragit till girl-on-girl hate, och bad henne tänka på om hon verkligen ville döma sin och andras kroppar på det här viset.

Det bästa med det här inlägget var dock att hon tog en bild av sig själv i skinny jeans och skrev: “Just so you know, I look AMAZING” i ena hörnet. Överhuvudtaget så är det inlägget väldigt bra, jag rekommenderar att du läser det. Det heter You can’t bully me out of my skinny jeans, vilket egentligen säger allt.

Här skulle inlägget ha slutat egentligen, men hon har bara fortsatt vara hur bra som helst, så jag måste länka till ett par till inlägg. Vi har till exempel Tights are tights, där hon pratar om det där med att säga högt och tydligt att tights är tights och byxor är byxor egentligen bara är en annan form av body hate. Nu är jag den första att erkänna att jag var väldigt sen med att ta på mig tights, främst eftersom jag minns fortfarande när de var på modet förra gången. Jag gick i sexan och ägde flera par som jag kombinerade med långa, tjocka tröjor i omöjliga färger. Ah, 1992, du var inte vacker att ha att göra med.

Så, nej. Jag har sällan tights utan något som går ner över rumpan, MEN jag håller med henne om det där med att döma andra på vad de har på sig, oavsett om det är tights, avklippta jeans (också en favvo från tidigt nittiotal, just saying) eller vad det nu kan vara, är skadligt. För steget från att säga “tights are not pants” till “she should NOT be wearing that” är inte så särskilt stort.

Det bästa argumentet för detta kommer från skinny jeans-inlägget och låter såhär:

I know for a FACT, despite the protestations in this particular facebook group, that seeing a fat person in leggings or skinny jeans will not cause injury. I’ve read quite a few comments from members who seem personally insulted when they see someone wearing something they don’t agree with. This is hyperbole. This is like when Mr. Burns (from the Simpsons) puts his arms in the air and flails them about. I like to imagine these people doing the Mr. Burns flail. It’s that comical to me.

Och som inte det var nog skrev hon igår ett helt underbart inlägg om det där med att gömma och dölja skavanker, något som Julia Skott har skrivit om tidigare. Här pratar hon (Natalie, inte Julia) om att det där med att gömma och framhäva egentligen bara är sätt att försöka homogenisera oss. För när vi gömmer det som är för stort och förstorar det som inte räcker till, vad händer då? Jo, vi säger till oss själva att vi inte räcker till, att om vi bara såg ut mer som alla andra så skulle vi vara så himla mycket bättre. Och oavsett om vi låtsas som att vår mage är mindre än den är och klär oss så att det ska se ut som att den är det, så ser den ju likadan ut. Och ju mer man försöker gömma något, desto mer medveten blir man om att den existerar.

För att inte tala om att det inte direkt är kul att bli tillsagd att “jo, x gör ju att y ser mindre ut”. Natalie says it best:

The message is usually the same: maximise things that are too small (usually just boobs), minimise bits that are too large, choose fabrics that drape well over lumpy sections and don’t make too much of a spectacle of yourself, girl. I’ve read well-meaning guidance that instructs tall women not to wear heels; encourages all women to be mindful of not aging themselves; decrees those with big bums to avoid skinny jeans (yeah right!); and helpfully suggests that women with all over chunk should avoid large accessories. I really enjoy having parts of my body reduced to “chunk”. No really. The sick thing is most of us talk to each other and ourselves like this; if your enemy called you chunky, shit would be on, but when your best friend does it you know she’s just concerned about how you look.

Så, där har du minst tre anledningar till att läsa hennes blogg. Och tänk på det där med att oavsett hur du klär dig så är du fortfarande du. Och om du kan säga “just so you know, I look amazing” och ta på dig vad-det-nu-kan-vara (i mitt fall: omlottklänningar och skor med mer än två centimeters klack) som du har fått höra att du inte borde ta på dig, more power to you. Jag jobbar fortfarande på det där med skorna. Det började i mellanstadiet, när jag var längst i klassen och har hållit i sig sen dess.

Och inte fan blev jag kortare av det.

Lyssnade på ett till avsnitt av Fatcast. Det tionde i ordningen om man inte räknar de mittemellan-avsnitt som kommer då och då. Igår pratade de om träning och det var så bra att jag känner att jag måste skriva lite mer om vad de pratade om. Ibland räcker liksom inte “lyssna på det här” till.

(Och innan jag glömmer bort det, om du vet något annat podcast om fat acceptance som jag borde lyssna på, länka! Är alltid intresserad av sånt, det här är bara det bästa jag känner till.)

Ska väl även påpeka att de också pratar om varför de gillar att träna, inte bara de negativa aspekterna (till exempel säger Marianne att hon älskar att springa eftersom dunsandet som kommer med varje steg påminner henne om hennes vikt, hennes “impact”, som hon säger (något som jag också gillar med att springa), men det var alltså följande som jag tyckte var mest intressant:

* Det är faktiskt classist och ableist (kan ej översätta de orden, sorry) att förutsätta att alla a) har råd med ett gymkort, b) har TID att gå till gymmet tre-fyra gånger i vecka som det propageras för i många sammanhang, och c) att alla KAN hoppa, springa och utföra de här traditionella träningsformerna. Här i Sverige är det ganska lätt att ta sig fram i kollektivtrafiken, men så är det inte överallt.

* De utvecklar det som nämns ovan, nämligen det där med att det bara är gymmet som räknas. Om man dansar runt i vardagsrummet i bara trosorna i evigheter eller leker med sina barn eller går i affärer en hel dag så är det liksom inte träning “på riktigt”, fast man rör på sig i princip hela tiden.

* I många fall så är det så att tjocka har lärt sig att det där med att gå ut i illasittande kläder (och det är ÄNNU svårare att hitta träningskläder som passar), särskilt till ställen där de vet att det kommer finnas många vältränade och antagligen smala personer inte är en bra idé. Det är väldigt svårt att lära om, och får många av oss att känna att vi kanske borde gå ner i vikt innan vi ens vågar oss iväg.

* Vidare pratar de om det där med själva idén med gym är (eller känns som att de är) designade för att få oss att gå ner i vikt, och i förlängningen talar om för oss att vi inte ser “rätt” ut och måste förändra hur vi ser ut för att överhuvudtaget få vara med. Det här behöver självklart inte vara sant i praktiken – jag vet att mitt gym inte får mig att känna mig så överhuvudtaget – men inuti en tjockis huvud kan det kännas så.

Med allt det här sagt, så tycker jag själv om att träna, men steget till att ge sig iväg kan vara stort, och det här kan vara några anledningar. Jag säger inte att det upplevs såhär av ALLA, men jag kan tänka mig att det är ganska vanligt. Själv för jag ständigt en kamp med mig själv för att försöka behålla träning som något roligt och inte ett måste. Nu på sommaren, till exempel, är själva idén om att gå till ett gym ganska… eh, tråkig. Och då måste man inte. Så är det bara.

Innan jag börjar upprepa mig själv igen ska jag dela med mig av ett par citat från det här podcastet och avsluta inlägget:

Citat 1:

“So it’s classist and it’s ableist to have all these cultural expectations that everybody is going to exercise in this one particular fashion and I would also say it’s sexist because it’s predominantly women. There was this study recently about how women past a certain age need to up their exercise an hour a day to maintain their youthful figure or whatever. And that pissed me off on so many levels, I mean, there’s so much WRONG with that kind of bullshit, both from an ageism perspective and a sexism perspective and a general fuck-off-it’s-my-body-perspective.”

Citat 2:

“As women we are taught that we need to minimise ourselves, that we need to, you know, take up as little space as possible, that we need to have as small of a physical body as possible and I feel very strongly that that is an actual physical manifestation of the minimising of women’s power and embodiment and self-will and all that stuff.”

Något att fundera över kanske.

…

Har ny klänning. Är nöjd.

(Det är storlek large på Indiska. Älskar Indiska. Efter deprimerande shopping-runda på Lindex samt Team Sportia, där inte ens XL på shorts passade, drog lillasyster med mig dit istället, och upptäckte att jag kommer i nästan allt i “straight sizes”. Gjorde verkligen susen.)

Jag känner att jag behöver prata om något annat nu, det har blivit väldigt mycket samma-samma-samma. Därför skulle jag vilja skriva lite om ätande och att ta tillbaka det, hur klyschigt det än kan låta. Första versionen av den här texten handlade specifikt om mig och varför jag är vegetarian, men det kändes alldeles för inriktat på mig själv. Visst, för min egen del har vegetarianismen mycket att göra med intuitive eating, men det är olika för alla.

Istället säger jag såhär:

Det här med att lista ut exakt vad man mår bra av att äta och vad man tycker om och hur de kan kombineras kan vara svårt, men behöver inte vara det. Har man fuckat runt med ätande en del kan det vara en utmaning, men det är alltså helt och hållet individuellt. Ibland tar det en kvart, ibland räcker inte ett årtionde till. I mitt fall såg kurvan ut såhär:

Äta bara kött > äta bara kyckling och fisk > äta vegetariskt > sluta med ägg också > sluta med mjölkprodukter > ojdå, är jag vegan nu? > orkar inte, vegetarian igen > hurra, ost! > orkar inte, äter kött igen > mår dåligt, vegetarian igen inom en vecka > sluta med mjölkprodukter igen > bli glutenfri

Det där är en ganska upp-och-ner-kurva som inte talar om att jag vägrade alla grönsaker utom gurka tills jag blev vegetarian vid tjugo års ålder och upptäckte att de flesta grönsaker (dock ej spenat, selleri, sallad eller vattenkastanjer) faktiskt är goda. Den pratar inte om min ätstörningsproblematik, om bantningshetsen, om hur lätt det är att äta vegetariskt när man en gång har varit vegan, om glutenintoleransen som gjorde att allt gick rakt igenom tills jag vägde femtio kilo, hur jag gick upp över fyrtio kilo på ett år, eller att anledningen till att jag är vegetarian har mer att göra med äckelfaktorn (blod, benbitar, konsistensen…) än med resten.

Det finns helt enkelt massor som inte ryms i de där orden, men det är väl så det är. Och det är egentligen inte det jag vill prata om, utan hur viktigt det är att hitta det där man tycker om, som man mår bra av eller bara tycker är gott. Om man har bantat mycket eller bara nojat om hur man ser ut under många år kan det som sagt vara svårt, dels för att fet mat har inlärda skuldkänslor och dels för att man inte riktigt har koll på sina hungerreflexer eller (vilket nog är vanligare) inte vågar lita på dem.

Många som hör om intuitive eating tycker att det känns läskigt i början eftersom de är så vana vid att begränsa sitt ätande att de inte tror att de kommer kunna sluta om de tillåter sig att äta all mat i hela världen. Och gällande det säger jag bara: FÖRSÖK. Ärligt talat, du kommer tröttna på mörk choklad/hot dogs/pulvermos/glass/jordgubbar/grillat kött/maränger eller vad det nu kan vara förr eller senare.

Och blir du inte det kanske du till slut börjar känna dig lite trött och hängig. Och då är det nog dags att tillföra lite av det som fattas, vad det än må vara. Jag vet att när jag är som fattigast i slutet på månaden är det inte skräpmat jag önskar att jag hade råd med. Det är ångad broccoli. Edamame med salt. Babymorötter med smör. Och när jag väl har tillfredsställt grönsakscravingsen är det dags för protein. Socker. Eller vad det nu kan vara. I den ordning jag känner för det.

Visst, om man tittar på min kropp så har jag absolut varit smalare. När jag kom hem från utlandet vägde jag nog hälften (lite drygt) mot vad jag gör nu. Men jag har aldrig mått bättre, har aldrig känt mindre krav och framför allt har jag aldrig känt mig starkare.

Det är en skön känsla, och det gör att jag predikar intuitive eating till vemsomhelst som råkar fråga. Blev så otroligt lycklig när min kusin började prata om just det här på midsommar, och det utan att jag ledde in samtalet på just det ämnet. Ju fler som äter som de känner för, desto bättre. Tror fullt och fast på att vi skulle kunna begå underverk (eller iallafall ha mycket roligare) om vi inte lade ner så mycket tid på att avsky oss själva eller våra kroppar, och varje gång jag träffar någon som har lagt ner det där (händer oftare och oftare, hurra!) blir jag så himla glad. Ska inte prata så länge om det här, utan bara ge några exempel på vad jag tycker om och inte tycker om, lite för att visa hur motstridig personlig smak ska vara, men mest för att ni ska få se hur det faktiskt går att testa sig fram till det man tycker bäst om. Att sedan lära sig själv att äta det tills man är mätt och när man känner för det kan vara svårare, men det beror förstås på vilket förhållande till mat man har från början.

Det här känns väl grundläggande, egentligen, men ibland är det bra att gå tillbaks till the basics. Därför kör vi en runda exempel, och fyll gärna på med egna variationer i kommentarerna, det blir alltid roligast om man får igång lite dialog. Här är några av mina food quirks:

Jag tycker om ångad broccoli, men hatar den kokt.

Jag gillar kokosmjölk, men hatar allt annat med kokos i.

Jag äter gärna gröt med honung och frysta blåbär, men jag avskyr verkligen gröt som den jag växte upp med – med lite salt i och sylt ovanpå.

Jag tycker om tofu och att hitta nya sätt att laga den på, men jag klarar inte av quorn i några former.

Jag gillar fullkornsris men inte jasmineris.

Jag tycker om pannkakor med antingen sylt och grädde eller pressad citron och socker ovanpå, men inte med sylt, som vi fick den när jag var liten.

Jag gillar Mac and Cheese på veganskt vis, men inte med riktig ost.

Och det var väl det. Återkommer med ett inlägg om träning, någon dag. Svårt att blogga när det är så varmt ute!